Kebnekaise Topptur

Jag tänkte ta och skriva om när vi besteg sveriges högsta berg i sommar! Det var en riktigt häftig upplevelse som jag vill bevara på något sätt så då passar de ju sig perfekt att skriva ner den här :)
 
Vi valde att gå den östra leden upp till sydtoppen som är den högsta toppen på nu 2106 meter över havet, den är högst på grund av att den består av is längst upp, annars är nordtoppen högre men har ingen is. Så än så länge är sydtoppen högsta punkten i Sverige. Östra leden är kortaste vägen men också den mest krävade leden till sydtoppen och är man amatör går man inte denn utan guide. 
 
Så kvällen innan toppturs försöket var vi på ett obligatoriskt möte med en av guiderna där hon gick igenom utrustningen vi skulle få låna och hur den fungerade. Hon berättade också hur allt skulle gå till och poängterade att det bara är ett försök och att de inte kan garantera att man kommer nå toppen.
 
Emelie och jag testar ut våra stegjärn och ställer in dem efter våra skor kvällen innan.
 
Klockan ringde 6:00 och vi gick upp och åt en ordentlig frukost, packade ihop vår dagsryggsäck och mötte upp guiden och de ca 20 personerna som ingick i gruppen som skulle ta sig till toppen.
 
7:30 lämnade vi kebnekaise fjällstation och började gå på en lång rad, En guide först och en sist. Tempot var ganska högt, särskilt i början innan de branta stigningarna. Vi gick hela tiden 25 minuter och vilade 5. Tempot var satt så att man skulle hinna upp och ner på ca 10 till 12 timmar har jag för mig. 
 
 
De första timmarna var de jobbigaste. Då fick man upp flåset ordentligt och svettigt var det. Då gick det brant uppför i mördarbacken som guiderna kallade den. Vi gick i sicksack uppåt för att det inte skulle bli för brant och under en lång stund gick vi över snön. Som man till en början tyckte var skönt för man slapp de ojämna stenarna hela tiden men efter ett tag blev det med segt och man försökte göra "trappsteg" att gå på men många trampade man sönder och förstörde sin rytm. Jag tänkte också på om man skulle råka halka. Då skulle man få en nedrans fart ner för denna branta backe, inte kul.
 
Det var också i denna backen som tre personer inte orkade mer och valde att avbryta. Men vårat gäng va starka och ingen av oss hade tanke på att avbryta. Det skulle jag aldrig gjort, hur jobbigt det än var. Efter mördarbacken var det dags för lunch, Då hade vi ett lite längre stopp på ca 15 min. Det var nu vi fick ta på oss selarna. 
 
Efter att vi gått över an massa stora stenbumlingar kom vi fram till Björlings glaciären. Där gjorde Guiderna iordning två replängder med öglor som vi fick koppla på oss så gick vi fastbunda med varandra i två grupper över glaciären. Som var mycket längre att gå över än va det såg ut, där visade även guiden vrakdelar från herkules planet som stöttat.
 
Björlings glaciär. Man gick rätt upp med det snötäcket som man ser rakt fram, det var sedan upp för den bergsväggen vi fick klättra.
 
När vi kommit fram till klättringen hamnade jag först i ledet. vi fick ta på oss våra stegjärn och börja klättra. Jag var livrädd, men det var ju inte riktigt läge att tveka när man gick först och 20 andra personer kom bakom en. Guiden hejjade på mig och uppmuntrade en hela tiden så det var bara att klättra på och efter en stynd kom man in i det. vi klättrade vinterleden upp eftersom det var ovanligt mycket snö kvar. På ett ställe skulle man byta sida på vajern som löpte upp längs berget och jag lyckades såklart fastna i den med staven. Så där satt jag fast mitt på berget och visste inte hur jag skulle ta mig loss. Så killen som klättrade bakom mig fick klättra upp till mig och hjälpa mig loss. Tillslut kom vi upp och jag var helt skakis i hela kroppen och så lättad och stolt att jag klarat det, tills jag kom på att jag skulle ju klättra ner sen med :/
 
Har precis kommit upp från klättringen
 
Stolta bergsklättrare!
 
Efter klättringen återstod det ca 40 mintuer tills vi hade nått toppen, Så det var bara att börja gå igen. Ganska besvärlig snö att trava i det sista men tillslut nådde vi toppen. Som är ganska liten så ca 5 bersoner åt gången fick gå upp. Då var vi fastspända med vår sele i en vajer för på sidorna stupar det rakt ner flera 100 meter.
 
Jag påväg upp på toppen
 
Gänget uppe på Sveriges högst topp! Hur coolt är ine det ;)
 
Men detta är ånda det bästa! Våra fina vänner friade upp på toppen!
 
Ja och sen var det ju bara att ta sig ner samma väg som vi kom. Jag och Emelie var lite nervösa för klättringen ner. Guiderna berättade hur vi skulle göra. Man skulle börja med att klättra baklänges och sen vända sig om och klättra framlänges. Klättra ner var klart värre än upp. Då såg man ju hela vägen ner ända till glaciären och det var många 100 meter vill jag lova. Man fick hela tiden massa snö fallande över sig från dom som klättrade efter och det var en stor lättnad när man kommit ner igen. Men vilken kick man fick, det var riktigt kul att klättra...efteråt ;)
 
 
Jag ser allt lite skraj ut ;)
 
Johan är glad och han och John skuttade bokstavligen ner från berget.
 
Medan vi andra tog det lite mer säkert!
 
Sen den långa biten över glaciären igen och de stora stenarna innan vi kom fram till stället där vi skulle åka på rumpan ner. Alla fick ta på sig sina regnabyxor och sen glida på rumpan ner en och en med ganska stort mellanrum. En guide åkte ner först för att han skulle kunna slänga sig över oss ifall vi kom för fort, då skulle vi störta rakt ner eller rätt in i stenarna. Det såg lite småläskigt ut eftersom man inte såg slutet på backen från där man började. Det var långt vi åkte på rumpan, två rejäla skidbackar ungefär. Och detta tjänade vi ca 1 1/2 timma på istället för att gå ner! Men man hade lite ont i rumpan sen ;)
 
Tony (tror jag) ger sig iväg
 
 
Här kommer emelie farandes
 
Och här kommer jag.
 
Sen knallade vi på snabbt hemmåt mot fjällstationen och väl framme efter 9 1/2 timmars bergsbestigning var vi äntligen tillbaka. Då fick man saft när man kom fram och det var den godaste saft jag druckit. Då var man nöjd och glad!!
 
Jag rekomenderar verkligen detta! En riktig upplevelse!!
 
 
 

Kommentera här: