Saras Träningsblogg

 

Vi hade ställt klockorna på 8:00 på lördags morgonen. Åt frukost och vid 10 tiden begav vi oss mot tunnelbanan som skulle ta oss till Ropsten och därifrån vidare till Lidingö med speciella gratisbussar för alla löpare och publik! Man behövde ju inte vara orolig att gå vilse för det var bara att följa strömmen av löpare i tunnelbanan så hamna man rätt.

Väl på plats på Lidingövallen så hämtade vi ut våra nummerlappar och spanade lite inne på mässan. Åt ett litet mellis, såg tjejerna som var med i programmet En Klassiker, de var där igen och skull springa.

Vi lämnade in väskan och knallade bort mot starten!

En sista nervöskiss i skogen innan vi kramade John lycka till och det var dags för han att starta! 13:00 gick starten för han och jag hade ytterligare 40 minuter att vänta på min start. Riktigt jäkla kallt hade det blivit och vi stod och huttrade och ville bara komma iväg och springa! 13:30 startade helen och där var hon iväg.

 

Jag gick in i min startfålla, tog av mig överdragskläder, stoppade i påsen och slängde den i vagnen som skulle ta ombyterna till målet! Taggad som tusan hängde jag på uppvärmningen och helt plötsligt sa det pang av att startskottet gick!

 

Nu var jag iväg! Massa massa folk! Herrejösses så tångt det var. Men det taggar mig att springa om. Jag kände mig pigg och stark och benen ville bara springa på. Jag höll igen lite för jag visste ju att det var långt till mål. Men första milen var så skoj och jag njöt av att springa där bland allt folk! Första milen sprang jag på ca 56-57 minuter tror jag. 

Men efter första milen blev det tyngre, mer backar och benen var inte lika pigga längre. Jag började längta efter varje kilometermarkering och efter alla vätskestationer. Jag tog en mun sportdryck och en mun vatten. Försökte att inte drick för mycket, ville inte riskera att få håll.

 

När jag tillslut nådde två mil var jag så galet trött i kroppen. Andra milen sprang jag nog på ca 1.08. Alla backar tog verkligen musten ur benen. När jag nådde den vätskestationen kunde jag inte hejda mig, jag var så törstig så jag drack en hel mugg vatten, åt saltgurka och en bulle. Sen fick jag gymt mycket håll efter det. 

 

Inne på sista milen.Jag verkligen kämpade mig fram. Det var en plåga! Just då bara hatade jag att befinna mig just där. Varför i hela friden gör ma detta frivilligt! Varje kilometer kändes som evighetslånga! Jag försökte tänka positivt och trycka bort mina negativa tankar. Att ge upp fanns inte på kartan, men jag ville bara lägga mig ner och aldrig mer springa en meter.

 

vid ca 25 km nådde jag Abborabacken, den hade jag fasat för. Har ju sprungit den innan två gånger under tjejloppet men då har man bara sprungit 5 km innan, nu hade jag 25 km bakom mig. De andra två gångerna sprang jag ändå upp relativt lätt men den här gången tog det stopp. Det gick bara inte, jag kom inte framåt. Jag svor ljudligt när jag insåg att jag börjat gå uppför! Helvete jag fick ju inte gå!!! Målet var ju att springa hela vägen och nu gick jag här i den här jäkla beryktade Abborrabacken. Efter några steg kom jag igång igen och joggade sakta sakta uppför!

 

Sista 5 kilometrarna var en ren plåga. Jag ville bara i mål. Men på något sätt kändes det som att jag aldrig någonsin skulle få se det där målet. JAG KOMMER ALDRIG KOMMA I MÅL. Jag kommer få springa resten av mit LIV!!! Dessa jäkla backar! Jag såg folk som kräktes läng banan, folk som hade kramp, folk som haltade, folk som grät. Men jäklar, alla vill i mål nu!! De sista 2 kilometrarna kändes som två mil, jag kämpade och kämpade och tillslut ser jag målet.

 

Upploppssträckan var så lång, det var som en helt ny mil Jag sprang och sprang och så hör jag John skrika. Hejja Sara, jag älskar dig! Då börja jag lipa och i mål kom jag med tårarna sprutandes.

 

I samma stund som jag stannar benen får jag ont precis överallt! Hela kroppen värker och benen orkar knappt bära mig! Jag börja må illa och får inte i mig något alls som återhätning! Jag faller ihop på gräset och John och Helen lika trötta de ansluter! SÅ GLADA MEN SÅ TRÖTTA!!

 

Jag och Helen sprang nästan lika snabbt, jag sprang på 3.22, och Helen något snabbare. John var otroligt duktig och sprang på 2.25. Helt galet snabbt!!