Saras Träningsblogg

Starten, mitt i natten: 00:48. Vilken känsla! Att stå där i startfållan med kussen Johan bredvid sig. Då va det pirrigt. Starten gick och vi blev ledda ut ur stan av motorcykel och sen var det bara att trampa igång. Lite ovant till en början att cykla i mörkret. Det gäller att ha koll och vara fokuserad hela tiden. Jag och Johan hittade snabbt ett gäng att följa efter. Det bästa med hela vätternrundan var nästan att få uppleva nattkörningen. Det var speciellt, man kände sig lite som en krigare som matade på där i mörkret och jag var glad att jag hade lånat Johns extra armar för det var lite kallt. Det var häftigt att se ett långt koppel av röda lampor framför sig från alla cyklister. 

 

Första depån hoppade vi över och körde vidare mot nästa. Efter 50 km kom vi fram till andra depån och där intog vi våra första av väääldigt många vetebullar och saltgurkor. Här kom även Robet ifatt oss och vi fortsatte sedan alla tre tillsammans, hela tiden med sikte på nästa stopp. Det gäller att dela upp loppet i etapper. Tänker man på hur långt och hur länge man faktiskt ska sitta där på cykeln och trampa så blir man ju galen. Nästan skönt att det var mörkt i början så man inte såg kilometerskyltarna sakta räkna ner. 

 

Natten blev det gryning och vi fick se solen börja gå upp. Även det en häftig känsla och ner till Jönköping gick resan så lätt. Vilket tempo vi höll!! Snittade på över 30 km/h dit. Matdepån i Jönköping hoppade vi över och stannade bara till strax efter stan, när alla glada studenter som ragglade hemåt hade passerats.

 

 

Sen kan man säga att det var här loppet började, efter 10 mil. På västsidan. Här kom backarna och MOTVINDEN. Det gällde att hitta en bra klunga att hänga efter, annars var det tungt att kämpa mot vinden. Johan, Jag och Robert höll ihop hela tiden och turades om att ligga först. Vi hade alla våra toppar och dalar, men som tur är hamnar man inte ofta i en svacka samtidigt. Johan höll låda hela vägen och varje stop gnällde pojkarna om att rumpan gjorde ont, knäna värkte och kramp började komma. Det konstiga med mig var att jag kände mig bara starkare och starkare längs hela vägen. Efter varje stop, med mera vetebullar och saltgurka, kände man sig nästan som ny igen och samlat på sig energi för att kämpa sig vidare till nästa. Längs vägen tryckte jag i mig bars och gel för att hela tiden ha energi att ta av.

 

Efter Hjo slog tröttheten till hos mig. Då menar jag inte i benen utan jag blev enormt sömning. Kändes som jag skulle somna på cykeln. Tryckte i mig massa gel med hög koffeinhalt, drack massa vatten. Det var riktigt jobbigt och lite läskigt att bli så trött. Somna och cykla samtidigt känns inget bra.

 

Kilometer för kilometer avverkades och vi började närma oss. Ja för när vi hade 10 mil kvar kändes det nästan som att vi snart var framme, fast 10 mil är långt en "vanlig" runda! Dock fick vi vara med om två riktigt otäcka olyckor där jag i den ena var mit ibland dem som vurpade fast jag klarade mig. Det stod helt plötsligt konor mitt i vägen för att skilja av bilar. Där blev det masskrock, killen precis jämte mig störtade med hucudet rätt ner i asfalten, vil höll över 35 km i timmen där. Jag skrek av skräck där och sen började jag darra och tårarna kom. Det såg så hemskt ut och jag var så nära att själv råka illa ut. Jag läste sedan att 5 personer hade fått föras efter den olyckan med ambulan med allvarliga skador. Senare såg vi även en tjej som låg avdeckad längs vägen som hade krockat med mitträcket. Mycket otäckt. Efter det körde vi inte efter några stora klungor.

 

Sista biten var en fröjd att cykla. Man visste att Motala närmade sig och att vi skulle klara det! När vi hade ca 7 km kvar såg man motala på håll. Oj vilken känsla! Att sen köra in i stan tillsammans med Johan och Robert, vi hade klarat det tillsammans. När jag såg målet ville jag bara gråta och då såg jag Mamma, Pappa och Liam komma gåendes. Jag skrev allt jag hade på dom och sen kunde jag inte sluta le!

MÅÅÅÅÅÅL!!!!! Efter 300 KILOMETER! 30 jäkla mil på cykel och efter 13 timmar på sadeln var vi äntligen i mål!!!! Helt underbart! Vi hade en snitthastighet på nästan 27 km/h vilket jag är mer än nöjd med. 

 

Jag hade klarat Vätternrundan och därmed en svensk klassiker!!! Dessutom gick vättern så mycket lättare än jag hade vågat tro! Jag tyckte till och med det var riktigt roligt!! Tjooohooo va det här är skoj och nu kommer de där känslorna igen att man är bäst i världen, inget kan stoppa en och jag är så galet imponerad över vad jag klarar av att göra med min kropp. Man klarar allt bara man vill!! 

 

Efter ett tag kom John i mål med Johan och deras grupp cykellistan. De startade efter mig och klarade sitt mål som var 10 timmar. De cyklade på 9.45. Så stolt över min starka grymma man!