Saras Träningsblogg

 

Klockan ringde 03:15 på söndags morgonen/natten. Vi steg upp och gjorde oss iordning, fokuserat och pirrigt. Vi var nere i Berga By vid vasaloppsstarten runt 4:45 och då var det bara att direkt ställa sig i kön in till startfållorna, vi stod i kö medan svärföräldrarna gick och hämtade ut våra vallade skidor. Kl 5:30 släptes man in och då sprang alla så fort de kunde för att ta en plats så lång åt vänster som möjligt eftersom de hade smalnat av spåren längre fram på grund av vattnet. Vi kom långt fram och långt åt vänster. Men vad hjälper det egentligen när man startar i 10:an...sist av alla!

 

Sen var det bara att vänta, vi satt i bilen och åt frukost och gick några gånger på toa. Kvart i 8 var man tvugen att vara i startfållan och klockan 8 gick starten (hörde vi). Det var stopp! Men efter en stund rörde det på sig sakta men säker framåt. Men eftersom alla skulle tränga in sig på de 12 spåren längre fram blev det snabbt stopp. 

 

Väl framme vid den beryktade backen började klättringen. Herregud vilken pers. Folk stod som packade sillar och man smög långsamt långsamt uppåt. Folk ramlade, klev på varandras stavar och man fick enormt ont i fötterna av att stå på det konstiga sättet så länge. Massor av folk fuskade och tog av sig skidorna och började trycka sig förbi alla. INTE OK! Hoppas de blev diskade. För vi som kämpade där i backen!

 

Det tog oss 1 timma och 30 minuter att ta oss upp för backen och när vi var på toppen och det började lätta lite hörde vi ett bekant hej bakom oss. Där kom Helen, som hade startat FÖRE oss. Hon hade hamnat i helt fel led i backen, stackarn! Hon fick lite peppande ord och sen försvann hon. 

 

Första biten var så OTROLIGT JOBBIG! Det fanns inte ett spår att följa och det var bara en sörja. Folka halkade och ramlade överallt. Det blev en kamp mot klockan! Vi var i Smågan kl 10:18. Repet drogs 10:30. Jag lipade och svor om vartannat. Utan John Hade det här aldrig gått. Tänk vilken underbar fästman jag har. Som egentligen skulle startat i 6:an och säkert kört på en 8 timmar, men valde att starta och köra med mig hela vägen. Han stod ut med mitt gnäll och tröstade och peppade heeela vägen! 

 

Jag var så säker på att vi inte skulle hinna. Kämpade och slet i dessa obefintliga spår, det var bara stakning som gällde och varje nerförsbacke var underbar. Vi hade bra glid men inget fäste. Men det var inte många positiva tankar som snurrade i mitt huvud just då.

Kl 15:00 skulle repet dras i Evertsberg, vi var där 14:43. Detta är halvväg och här bröt jag ihop helt, jag var så fruktansvärt trött. Men efter en toapaus och proppat i mig bullar och blåbärssoppa gav vi oss av igen och här gick det mycket neråt ett tag. Då fick jag tillbaka lite energi och det var först nu jag började hitta något litet hopp inom mig att detta skulle gå. En bit efter Evertsberg stog det Bovallsfolk och Johns Pappa och hejade på oss. Där berättade Lasse att de flyttat fram reptiderna med en kvart. Det lugnade mig lite, men vi vågade inte helt tro på det. Efter lite bulle och valla som inte hjälpte fortsatte vi. 

 

Man fick hela tiden ta loppet i etapper och klara sig till nästa station. Vi fortsatte att jaga kilometer för kilometer och klockan gick så snabbt. Men vi tog in mer och mer tid. Jag fick tillbaka självförtroendet och här börjde det också köra skotrar här och där som spårade! Underbart att få SPÅR! Mjuka men ändå spår. Kilometerskyltarna började långsamt bli lägre och lägre 35, 34, ,33 och när vi nådde 30 kilometer kvar kände jag att det här kan tusan gå. JAG VILLE SÅ GÄRNA.  Just då kändes tre mil som ingenting men ändå så långt. Men hade jag klarat 6 mil skulle jag väl klara tre mil. Och härifrån var ändå den lättaste biten. Kommer man till Oxberg så klarar man det.

Vi kämpade på och sen kom mörkret. Vi körde i nästan en mil i total mörker. Det var lite läskigt i de branta backarna men jag var för trött för att bry mig, jag bara körde på allt jag kunde. När jag såg elljusspåret komma och 9 kilometerskylten gräta jag nästan av lycka! Ensiffrigt och ljus. UNDERBART! Vi stakade på allt vi kunde och nu försvann kilometrarna fort. Sista fem fick jag oväntade krafter och bara tog i allt jag hade och lite till. Vi kom in i Mora vid 3 km kvar och man började höra folk och få hejarop igen. Det var så underbart att höra målet. Sista kilometern kändes så lång men var ändå så underbar. Plötsligt var vi där, på upploppssträckan och såg Vasaloppsmålet framför oss! Vilken känsla alltså! Hand i hand gick vi i mål. VI HADE KLARAT DET!! 11 timmar och 46 minuter!! Jag hade kämpat hela dagen och äntligen var jag där! Det var som en dröm. Den känslan går inte beskriva!

 

Vi hann ju innan klockan blev 20 och de i normala fall stänger målet men i år under dessa svåra förhållanden hade de förlängt tiderna, men ändå var det så många fler än vanligt som böev stoppade av repet på olika ställen. Lider med dem, fy va trist det måste vara.

 

Att köra Vasaloppet är både det VÄRSTA och BÄSTA jag gjort. Det känns som att klarade jag detta då klarar jag ALLT! Och jag tror faktiskt inte det var sista gången jag gör detta....men det får dröja några år ;-)

 

Lite bilder från dagen:

 

 TACK alla för pepp och lycko-önskningar. Ni anar inte vad det har betytt mycket! Kanske va det som tog mig i mål!

 

Kram till er!